Och nu skall jag berätta om två Ture. Ture bagare och Ture
stenhuggare. Och det är väl tur att få barn döps till Ture idag. Eller till
Tage, Bo, Leif eller något annat hemskt namn!
Ture bagare bodde i ett vitt trähus som låg i en stark
sluttning mot öster på vägen mellan Saxemara och Ronneby. Det var den enda
solen som lyste upp detta dystra hus. Morgonsolen. Och det kunde väl passa för
en bagare som måste stiga upp tre varje morgon! Ture var en spindellik liten
man. Snabb i sina rörelser. Och en svart, rak pipa i munnen. Han rökte Greve
Hamilton. Och denne greve såg onekligen ut som en greve på plåtburken som
innehöll tobak
Ture köpte tobaken i de billigare plastpåsarna, men la över
dem i plåtburken. Precis som min farfar. Som tände sin första pipa innan han
gick ur sängen. Och så bara var det. Och farfar överlevde farmor som inte
rökte, med 10 år! Ture var gift med en svartsjuk och grälsjuk kvinna som hette
Greta. De fick inga barn. Ture var en händig man som hjälpte traktens änkor med
diverse karlgöromål. Och det slog aldrig fel. Efter en timme dök Greta upp och
skulle se var som förse gick. Greta hade alltid en förevändning för att se var
den stackars karlen gjorde. Och det slutade alltid med att hon sörplade kaffe
och åt sju sorts kakor medan Ture beskar träden, fixade hydroforen, kittade ett
fönster eller vad det nu kunde vara. Greta kände till allt som hände i byn och
i grannsocknarna. Alla hatade henne, men ingen vågade neka att släppa in henne.
Greta var stor och grov. Också i munnen. Hennes bröst var som mjölsäckar och
hon vaggade lätt när hon kom ångande. Greta pratade. Sjukdomar var specialiten.
Och vem som var i tur att få kräfta eller i vart fall få bältros. Den snälle
Ture som också var en flitig biodlare brukade ge bort en burk då och då till
dem han besökte. Men när Greta fick reda på det brukade hon säga liksom i
förbigående, att en femma kunde nog burken vara värd ändå för allt slitet.
Femman gick alltid rakt ner i hennes feta portmonnä. Då och då hade Greta
syförening hemma hos sig. Ingen ville gå dit men ingen vågade heller utebli. På
mig som var liten grabb var hon det närmaste man kunde komma kommandoran i
fattighuset. Och som trillade i varggropen för ännu en liten korv som hon
glupskt ville sätta tänderna i. Och det gick nästan lika dant för Greta.
En sommarkväll skulle Ture gå ner till Elsa Pettersson som
ringt. Hennes lyse hade gått. Och Ture gav sig iväg. Det hade blivit skumt i
huset när Ture kom fram. Elsa att på farstubron och väntade. Hon hade en gammal
ficklampa som var i det närmste utladdad. Men Ture hade en med nya batterier.
Han såg genast att det var en av propparna i proppskåpet i farstun som gått.
Elsa hade ingen motsvarande, men trodde att Johanna i huset en bir bort kanske
hade en. Hennes man hade varit ”elektrikare”, som man sa på den tiden. Ture
hoppade på sin cykel. Han hann inte mer än bortom kröken innan Greta kom
vaggande och flåsande i mörkret. Hon bultade på hos Elsa. Ingen svarade och
dörren var låst. Elsa som hört någon komma i mörkret hade blivit lite rädd och
låst om sig. Till sist hade Greta gett upp och ångade hemåt. Tusen tankar
snurrade i hennes huvud. Visst var det till Elsa som Ture gett sig iväg. Hon
såg att det lyste hos Johanna och tänkte att hon nog kunde titta in genom
fönstret. Och då såg hon Ture som satt under lampan tätt intill Johanna. Det
hon inte kunde se var att de hukade och kisade för att se vilket amper det stod
på proppen.
Ture öppnade plötsligt köksdörren så häftigt att Greta som
halvlåg med örat mot nyckelhålet fick sig en rejäl knuff och trillade tre
trappsteg ner från kökstrappen. Hon ylade som en varg och både Ture och Johanna
blev skrämda. Mest rädd var blev Ture när han insåg vad som hänt! Allt detta
hade det goda med sig, att sedan den dagen slutade Greta att ranta runt i socken.
Och till slut var det nästan ingen som kom på hennes symöten. Jag vet inte mer
än så. Mer än att det sas att Greta blivit sjuklig och knappt lämnade
hemmet. Den stackars Ture flängde runt
och hjälpte till så gott han kunde. Alltid med sin svarta, sura pipa i munnen.
Och sin plåtburk med Grevens porträtt i västfickan. En kraftig vadderad väst i
mörkbrun manchester som han bar i ur och skur.
I grannbyn bodde Ture stenhuggare. Han var stor som en oxe. Och
starkt som en slagbjörn. Hans lila fru hette Anna. Spröd som en struva och lätt
böjd. Hon var som en sparv bredvid Ture. De bodde i ett litet hus med vita
eternitplattor. Anna tillbringade nästan all vaken tid med att virka och att
sköta sin fantastiska grönsaksträdgård. Hon fick allt att växa. I deras lilla
finrum var det fullt med små spetsdukar. Och blomkrukor tätt, tätt i varenda
fönster. När Anna satt tillsammans med Ture i varsin stol runt kaffebordet var
det som om hon var en skör porslinsdocka. Och så behandlade Ture sin lilla
Anna. När man kom till farstun häpnade man över vilka jättelika kängor som stod
utanför köksdörren, i innerfarstun. Och vilka små vita träskor som stod
bredvid. Det påstods att Ture i sin ungdom hade burit Anna från stan på sin
uträckta handflata. Det sas så mycket när man var barn. Och så var då. Ture skulle inte kunna slå ihjäl en fluga.
Anna var sparsam med orden och Ture sa nästan aldrig något. Han nickade då och
då. Ordet nej kunde han inte stava till. En vintermorgon hade en granne kört
ner i diket och kom upp till Ture för be att få låna telefonen och ringa efter
någon som kunde dra upp bilen. Ture hade ingen bil. Och tyckte det var onödigt
att nyttja telefonen. Ture gick med ut. Och de gick några hundra meter nedåt
vägen. Ture fick syn på bilen. Tog av sig kepsen och rev sig i det yviga vita
håret. Han spottade i nävarna och tog tag i bilens underred baktill och lyfte
upp bilens bakdel på vägen. Och så lika dant med framdelen. Vi kom just farande
förbi när detta hände. Och Tures händer var stora som dasslock. Vad jag kan
minnas var de lite rödfnasiga då han inte hade några handskar på sig. Och det
slutade med att vi alla hamnade i köket hos Anna och Ture. Kaffe. Kokkaffe på
pumpa. Och gigantiska kakfat. Ture drack på bit från fatet. Och sörplade
verkligen.
Jag hörde så berättas att Anna dog i kräfta. Som långsamt åt
upp henne. Ture dog bara några veckor senare. Fullt frisk. Men sorgen hade
tagit överhand och han bara vissnade bort.
Det besynnerliga var att dessa bägge Ture som egentligen
aldrig träffats och språkats vid, men som mycket väl kände till varandras
existens dog båda den 16 augusti 1966.
Det hade varit berikande för båda ha träffats. Två
arbetsamma, skötsamma och bra karlar. Om Ture bagare överlevde Greta eller
tvärtom kommer jag inte ihåg.
Blekinge 20130718
Bo Frank
