söndag 21 juli 2013

Kalle i Slumpen

Ännu en lat dag i solen. På seneftermiddagen åkte vi för att äta middag hos goda vänner, en bit bort, mellan Ronneby och Karlshamn. När man kör dit kan man ta den lilla Mörtströmsvägen, den sista delen. En av Blekinges vackraste vägar. Längs Mörströmsvägen ligger ett lite vitt hus på en kulle. Där bodde Kalle i slumpen. Nu bor där danskar, i vart fall på sommaren. Det man visste att berätta om denne ganska normala man var att han var en hejare på att spela poker och dragspel. Kalle kallades för original. Men vem fan är inte ett origina!? Jag känner inte någon som inte är ett original! Och hur lätt är det inte för en ensamstående man att bli kallad för original, speciellt om man bor ensam på landet. Det man visste om Kalle  var att han varit kamrer eller i vart fall arbetat på kontoret på Tarkett i Ronneby fram till pensioneringen 1967. Han pensionerades på sommaren. ( Samma dag som S:t Peppers Lonley Hearts Club Band släpptes på svenska – f ö inget samband även om man skulle kunna säga att världen just då gick in i den nya tiden )

Kalle var en man med regelbundna vanor. Vart tredje är köpte han en ny Fiat. Vartannat är åkte han till Bornholm för att bo på samma pensionat. Och Kalle kunde mycket väl tas för en dansk. Lite rödlätt och rund, ljust spretigt skägg och ljust hårt som en ragg. Kalle var av medellängd, men med de attribut jag beskrivit såg han större ut. Kalle var en vänlig själ. Det fanns någon bror med familj som dök upp någon gång om året. Sommartid. För att få några dagar på sjön med Kalle och hans snipa. Med en gammal hederlig Volvo Penta som dunkade nästan som en tennkulemotor. Kalle spelade poker fyra gånger om året. De var sex man som turades om att ha spelet hemma. Man började tre på lördagseftermiddagen och körde till söndag morgon klockan tre. Alltid samma procedur. Först en rejäl wisky. Och lite plock. Mat sju. Kalle var den ende ensamstående i gänget. Alla visste att det alltid blev en stor smörgåstårta från Continental i Ronneby. Öl och snaps. Mera öl. Spel, Kaffe med konjak och tårta vid halv tio. Och så öl efter smak och tycke fram till klockan slog tre. Och spel dessemellan. Alltid vanlig poker med knektöppning. Alltid 50-örespoker. 50 öre in vid varje ny giv. Mörkning på potten minus egen insats. De spelade år ut och år in. När de började rökte alla nästan stupalöst. På slutet var det bara tre som rökte. Faktum är att man hade sitt sista spel veckan innan Kalle dog. De hade spelat hemma hos Börje i Edestad. Det märkliga var att varje morgon då de bröt upp sade sig alla ha förlorat en hundring. Och det var det typiskt svenska. Ingen skulle förhäva sig och hävda att man vunnit. Det skulle försvunnit mängder av pengar under de 25 de höll på. I ett svart hål? Men alla hade någorlunda koll på i vilken skjortficka det putade av femmor, tior och några enstaka femtiolappar. Och alla visste vem som bjöd på snålmat och vem som bjöd like bättre. Värdens fru satt alltid med vid maten, men Kalle var ju ensam. En gång efter han fyllt 50 hade han haft Lisa sömmerska till laga och servera maten. De bodde rätt nära dessutom och var vänner utan att vara vänner. Kalle var en styv pokerspelare. Poker går ut på att förlora så lite som möjligt när man har jättebra kort – då någon annan har ännu bättre. Och vinna så mycket som möjligt när man har dåliga kort – om de andra har sämre. När Kalle stötte en tia så var det svårt at veta om han hade bra kort eller inte. Man visset aldrig. Och det var Kalles styrka. När Kalle rakade hem en pott så sa han alltid stillsamt, det är slumpen, bara slumpen. Men de slumpar sig givetvis bättre för den som är skicklig än den som är oskicklig.  Kalle blev känd som Kalle  i Slumpen. Men få visste hur detta namn uppstod. De är väl alla döda nu.

Till Kalles regelbundna vanor hörde att han varje lördagkväll på sommaren tappade upp en rejäl konjak med sockerdricka i ett fint, slipat grogglas från Kosta. Klockan sex. Han satt i sin lilla berså. Och vid sjutiden kom dragspelet fram. Och då visste alla. Nu var det helg. Nu har Kalle i Slumpen tagit en grogg. Och det är väl inget fel med det.

När jag körde hem oss framåt natten så körde jag åter förbil Kalles lilla hus. I sommarnatten hördes ett jäkla dunkande till musik. Danskarna. Som invaderat Kalles fina lilla berså. Jag hade gärna velat sitta med gubbarna där någon gång på 50-talet.

Men jag har ju haft en pokerklubb på riktigt med stadgar och allt. Kulturföreningen K6. För att få inträde måste man ha  varit kommunalråd i Växjö. Dessvärre upplöstes klubben genom att en medlem inte kallade till möte när det var hans tur. Så dog det hela ut. Riktigt jäkla ledsamt.  Å andra sidan. Man kan inte tvinga någon att ha roligt.

Sitter nu i Växjö och har tvättat hela dagen. Och gått. Hustrun rymt till Lund för att passa barnbarn- Och jag har lite sociala förpliktelser ikväll innan jag drar till Blekinge.

Växjö 20130720


Bo Frank