Kalle var en man med regelbundna vanor. Vart tredje är köpte
han en ny Fiat. Vartannat är åkte han till Bornholm för att bo på samma
pensionat. Och Kalle kunde mycket väl tas för en dansk. Lite rödlätt och rund,
ljust spretigt skägg och ljust hårt som en ragg. Kalle var av medellängd, men
med de attribut jag beskrivit såg han större ut. Kalle var en vänlig själ. Det
fanns någon bror med familj som dök upp någon gång om året. Sommartid. För att
få några dagar på sjön med Kalle och hans snipa. Med en gammal hederlig Volvo
Penta som dunkade nästan som en tennkulemotor. Kalle spelade poker fyra gånger
om året. De var sex man som turades om att ha spelet hemma. Man började tre på
lördagseftermiddagen och körde till söndag morgon klockan tre. Alltid samma
procedur. Först en rejäl wisky. Och lite plock. Mat sju. Kalle var den ende ensamstående
i gänget. Alla visste att det alltid blev en stor smörgåstårta från Continental
i Ronneby. Öl och snaps. Mera öl. Spel, Kaffe med konjak och tårta vid halv tio.
Och så öl efter smak och tycke fram till klockan slog tre. Och spel
dessemellan. Alltid vanlig poker med knektöppning. Alltid 50-örespoker. 50 öre
in vid varje ny giv. Mörkning på potten minus egen insats. De spelade år ut och
år in. När de började rökte alla nästan stupalöst. På slutet var det bara tre
som rökte. Faktum är att man hade sitt sista spel veckan innan Kalle dog. De
hade spelat hemma hos Börje i Edestad. Det märkliga var att varje morgon då de
bröt upp sade sig alla ha förlorat en hundring. Och det var det typiskt
svenska. Ingen skulle förhäva sig och hävda att man vunnit. Det skulle
försvunnit mängder av pengar under de 25 de höll på. I ett svart hål? Men alla
hade någorlunda koll på i vilken skjortficka det putade av femmor, tior och
några enstaka femtiolappar. Och alla visste vem som bjöd på snålmat och vem som
bjöd like bättre. Värdens fru satt alltid med vid maten, men Kalle var ju
ensam. En gång efter han fyllt 50 hade han haft Lisa sömmerska till laga och
servera maten. De bodde rätt nära dessutom och var vänner utan att vara vänner.
Kalle var en styv pokerspelare. Poker går ut på att förlora så lite som möjligt
när man har jättebra kort – då någon annan har ännu bättre. Och vinna så mycket
som möjligt när man har dåliga kort – om de andra har sämre. När Kalle stötte
en tia så var det svårt at veta om han hade bra kort eller inte. Man visset
aldrig. Och det var Kalles styrka. När Kalle rakade hem en pott så sa han
alltid stillsamt, det är slumpen, bara slumpen. Men de slumpar sig givetvis
bättre för den som är skicklig än den som är oskicklig. Kalle blev känd som Kalle i Slumpen. Men få visste hur detta namn
uppstod. De är väl alla döda nu.
Till Kalles regelbundna vanor hörde att han varje
lördagkväll på sommaren tappade upp en rejäl konjak med sockerdricka i ett
fint, slipat grogglas från Kosta. Klockan sex. Han satt i sin lilla berså. Och
vid sjutiden kom dragspelet fram. Och då visste alla. Nu var det helg. Nu har
Kalle i Slumpen tagit en grogg. Och det är väl inget fel med det.
När jag körde hem oss framåt natten så körde jag åter förbil
Kalles lilla hus. I sommarnatten hördes ett jäkla dunkande till musik.
Danskarna. Som invaderat Kalles fina lilla berså. Jag hade gärna velat sitta
med gubbarna där någon gång på 50-talet.
Men jag har ju haft en pokerklubb på riktigt med stadgar och
allt. Kulturföreningen K6. För att få inträde måste man ha varit kommunalråd i Växjö. Dessvärre
upplöstes klubben genom att en medlem inte kallade till möte när det var hans
tur. Så dog det hela ut. Riktigt jäkla ledsamt.
Å andra sidan. Man kan inte tvinga någon att ha roligt.
Sitter nu i Växjö och har tvättat hela dagen. Och gått.
Hustrun rymt till Lund för att passa barnbarn- Och jag har lite sociala
förpliktelser ikväll innan jag drar till Blekinge.
Växjö 20130720
Bo Frank