Hon var liten och rund. Fräknig och med burrigt hår. Och
rökte som en skorsten. Hon var sjukligt ordningssam. Libby förtidspensionerades
när hon var 55 av oklar anledning. Det påstods att hon inte kunde infoga sig en
arbetsgemenskap. Libby bodde på Aprilvägen i Kortedala. Libbys dagar vara lika
som bär. Sommar som vinter, vår om höst. P1 varpåslagen dygnet runt. Libby
lyssnade på allt. Och kom ihåg det mesta av vad hon hörde. Hade hon haft någon
att prata med hade hon kunnat vara hur berikande som helst. Men problemet var
att hon på de jobb hon haft nästan pratat ihjäl folk. Och talat om för dem
exakt hur det förhåller sig med saker och ting och vad den ene eller den andre
borde göra. Libby var inte den som gick till media för att kalla sig för mobbad
eller utfryst när hon till slut blivit utlöst. Men hade lätt kunnat framstå som
ett offer på en grym arbetsmarknad.
Libby fann sig i sitt öde. Och de få personer som hon hade
kontakt med var företrädesvis sådana som hon pratade med på telefon. Libby var
aldrig elak. Alltid vänlig. Men alltid för vänlig. Översvallande vänlig. Ville
så väl. Men sög sig fast som en blodigel på den som råkade komma i närheten.
Libbys dag bestod av tre huvudkomponenter. Om man bortsåg av
från radiolyssnandet. Det var soprummet, korsorden och kaffedrickandet.
Kaffebryggaren var påslagen nästintill lika ofta som radion – som alltid var
påslagen. Libby sov i sjok. Det kunde vara närsomhelst på dygnet. Och hon kunde
vara vaken hela natten och syssla med korsorden. Så var det soprummet.
Soprummet var en liten modern tillbyggnad på innergården till det H-formade
50-talshuset. Från sin lägenhet kunde
Libby se alla som gick in i soprummet. Och hon spanade på soprummet från
köksbordet där hon satt med sitt korsord. Hon spanade dygnets alla vakna
timmar. Så fort personen lämnat soprummet var Libby där. Halva huset sa att
Libby rotade i soporna och andra halvan var glad över att ha landets i särklass
mest välstädade soprum.
Inne i soprummet luktade det hederlig grönsåpa som tog
tankarna till ett finrum från 50-tale. Libby svabbade golvet och väggarna
åtminstone sju till åtta gånger om dagen. I de gröna sopvagnarna var alla
plastpåsar sorterade i färger och uppställda i rader. I ena vagnen var de
sorterade på färger. I den andra vagnen var de sorterade efter vilken butik de
kom ifrån. Konsum, Maxi, Ica, Citygross, ml, I vagnen med färgerna på
soppåsarna kunde färgerna bildade ibland små mönster. Och alla soppåsarna som
inte var rätt knutna blev korrekt knutna. Och öppnade?
Vagnarna med vita och gröna flaskor innehöll 100% vita eller
färgade glasflaskor.
Libby godkände inte ens en dimmig olivoljeflaska i den vita
vagnen. Vagnarna för papp var packade med en noggrannhet som förde tankarna
till en tysk logistiker eller till något ännu värre Tidningsbuntarna var
staplade i tre kategorier. GP, reklam och övriga tidningar och tidskrifter.
Libby visste vilka kassar som innehöll National Geographic. Och dessa åtråvärda
troféer gick inte till återvinning bland allt annat i pappersväg. I vagnarna för
wellpapp och andra kartonger kunde man inte se hela kartonger. Allt var
tillplattat. Platsbackarna för lysrör,
batterier och annat stod på exakt ställe.
På ena långväggen hängde Oscar II med stor familj. På en
kortsida fanns en gammal inramad affisch i 70/100 föreställande Marlboro-
mannen. Som ta oss till landet ”where the flavour is”. Vid det lilla handfatet
hängde en välstruken liten kökshandduk i rött och vitt. Handfatet var skinande
rent. Och en flaska Ldb- tvål stod prydligt på en liten hyla ovanför handfatet.
Libby visste vad hon hade att vänta i soprummet efter varje
hyresgästs besök. Slarv eller ordning. Och det hände inte ofta att Libby inte
hann besöka soprummet innan det att någon annan hyresgäst hann komma dit.
Grannarna reagerade så olika när de såg Libby komma ångande. Några snörpte på
munnen och andra utryckte glädje för ” allt du gör för oss”!
Polisen hade en speciell relation till Libby. Man viste dock
inte när det var skarpt läge när Libby ringde och skulle anmäla något. Men ett
par gånger hade hon med sitt spanande på soprummet sett både cykelstölder och
ett par inbrott! Bland Libbys självpåtagna arbetsuppgifter ingick också att
hålla ordning i trapphuset. Hon flyttade ständigt barnvagnar, rullatorer och
cyklar.
Med fri tillgång till tidningar så fanns det gott om
korsord. Lands eller Året Runts korsord kunde gå på en timme vardera att lösa.
Lika naturligt som at andas var det att röka och dricka kaffe när den enda
tomma rutan efter den andra fick en bokstav. Undantagsvis användes något
synonymordbok. Ibland kom några trisslotter
i brevlådan som korsordsvinst.
Den jobbigaste tiden på året var strax efter Knut. Alla julgranarna.
Det hjälpte inte att det gick ut neddelande om speciella containrar i
kvarteret. En del skulle knöla ner dem i sopvagnarna. Eller såga dem i småbitar
och lägga dem i platssäckar. Det blev oordning. Golvet klibbade av kåda. Libby
städade och skurade kanske 20 gånger på en dag.
En dag i början på maj inträffade katastrofen. Det kom ett
brev från fastighetsägaren, det kommunala bostadsbolaget. Och för säkerhets
skull var brevet undertecknat både av VD och hyresgästföreningens ombudsman.
Lisbeth Carola Einarsson förbjöds att uppehålla sig i soprummet annat än vid
lämning av egna sopor. Det var som om Libby fått en hård smäll mot huvudet. Det
gungade under fötterna. Libby satte sig på en stol och bara tittade ut mot
soprummet. Hon var alldeles yr. Libby rökte den ena cigaretten efter den andra,
drack kopp på kopp och blev sittande till det skymde. Libby gick in i sig själv
och blev sin egen skugga. Man såg henne smyga till affären i skymningen. Efter
tre månader hade namnskylten på dörren byts ut. Det stod E Burvall. Bostadsbolaget
började få en massa samtal från arga hyresgäster. Det var kaos och våldsam
oordning. Bolaget fick också frågan om vart den pratsamma kvinnan som skött
soprummet tagit vägen?
Bo Frank
Växjö 20130828