Snickarfia
Hon var en legend redan under sin livstid. Det var inget märkvärdigt med henne mer än att allt var emot hur det borde och skulle vara.
När Sofia Hultman var 17 år träffade hon den tio år äldre snickarmästaren Anders Frövik. De träffades som alla par som träffas av ren och skär slump. Frövik skulle leverera ett linneskåp till ett par i Saxemara. Den 7 maj 1921. Sofia var dottern i huset. Frövik kom från Vieryd med lånad häst och vagn. Linneskåpet var stort. 1,80 högt, två meter brett och 1 meter djupt. Det hade små svängda ben och ovanpå vid varje sida två stora klot, som två stora crocketkulor. Skåpet var ovankligt på alla sätt. I ljusbå äggtrempra. Det skulle stå i Hultmans blå kammare. Den blå kammaren var en kombination av stort gästrum och linneförråd.
Sofia var en vetgirig pojkflicka som ifrågasatte allt. Som avbrutit sin konfirmationsundervisning. Som bara väntade på att hennes föröldrar skulle ge med sig och skicka henne till Lund där hon cille läsa biologi. Hultman var byns handlare. Och hustrun, Sofia och den yngre brodern Nils fick hjölpa till i lanthandeln.
Anders kom med skåpet. Sofia såg med en gång den mannen som hon bara ville följa. Anders var spenslig, slätrakad med korpsvart hår. Han hade en brun basker på huvudet och en brun, ny väst i grov manchester. Anders hälsade på handlare Hultman och på Sofia. Anders såg Sofia. En yppig brunett, löst hängande hår med en intensiv blick. Ögon lika bruna och vackra som Anders brungröna ögon som var både bedjande och lockande. Skået lastades av. Anders och Sofia kunde knappt släppa varandra med blicken. Hultman, som inte var en man som direkt läste av sin omgivning, hummade att de fick ta en kopp kaffe med dopp medan ha inspekterade skåpet.
Anders och Sofia drack sitt kaffe i det lilla köket innanför butiken. Sofia frågade började ställa mängder av frågor till Anders. Anders blev märkligt nog inte förlägen som han brukade när han var bland yngre kvinnor. Sofia luskade snabbt ut att Anders levde helt själv och försörjde sig som finsnickare. Och att han läste böcker om möbelkonsthantvert. Och att han uppenbarligen hade en del böcker.
Det bar sig inte bättre än att när Anders skulle åka, sa Sofia att hon skulle åka med Anders för att låna böcker och skulle komma tillbaka senare.Hhandlarparet som var van vid Sofias självständiga egenheter hade inte mycket att invända. Det var¨en majdag och skulle vara ljust i alla fall till 9.
Sofia kom hem. Och åkte tillbaka under förevändning att hon skulle bli finsnickarelärling. Och att hon hyrt rum hos Oskarsson, som var moderns kusin och byskollärare i Garnanäs. Hultmans tyckte att Garnanäs var närmre än Lund och det var det.
Sofia och Anders tillbringade dag och natt, utom natt, tillsammans. Sofia tog upp färgläran och lärde sig snabbt nästan allt som Anders kunde. Sofia hittade modeller i olika böcker och beställde en del utländska tidkrifter. De experimenterade med olika träslag och ytbehandlingar.
Hultsmans blev inte förvånade när Sofia efter tre år meddelade att de skulle gifta sig. Det blev ett ståtligt augustibröllop. Vigseln i lilla Saxemara kyrka. Kalas hos handlaren första lördage i augisti. Det var ett bröllop där inget fattades. Men de nygifta föreföll mera intresserade av att utveckla sitt arbete än sig själva. Eller vad det det som de gjorde!?
Sofia läste i Nya Stockholmstidningen att stadshusets vigelsrum skulle utrustas med olika skåp, bokhyllor och en chiffonjé. Hon läste namnet på intendenten. Skrev ett brev och frågade om han, Anders Frövik, fick skicka några skisser. Och hon lämnade referens på arbeten i försmlingshemet i Karlshamn. Märkligt, men dock inte besynnerligt fick hon ett brev tillbaka och blev ombedd att skicka skisser och kostnadsförslag. Det de inte visste var att intendenten var en okänd syssling till Pär Hultman som skvallervägen fått höra talas om snickarparet i Blekinge. ( Kan avslöja att anledningen till att jag förmedlar denna historia är en artikel i SvD idag om makarna Vallien/Hydman)
Anders och Sofia insåg att detta var stort. Mycket stort. iOch skulle de hinna med tanke på hur mycket de hade att göra. De hade beställningar för minst 9 månaders arbete. Det var Sofia som var snabbast. Det finns bara en sak att göra, sa Sofia till Anders. Vi anställer en eller ett par personer om vi får arbetet i Stockholm. Sofias begåvning fanns på många plan. Hon insåg att det vara bara för Anders att låta det sjunka in, då blev det alltid bra såtillvida att hon fick som hon ville. Och när kvinnor får som de vill blir det oftast bra!
De skickade in sina förslag. Efter bara två veckor kom svaret. De föreslagna måtten skulle utökas 20% och intendenten var beredd att betala 20% mer. I det rekommenderade brevet fanns en växel utställd på hela 1200 kronor som ar 15% förskottsbetalning på hela offerten. Anders och Sofia yvades inte över tilldragelsen. De bjöd som vanligt på ett enkelt och uppskattat halvårskals. Men portvinet, som var sällsynt i detta brännvinsbälte, väcket uppmärksamhet!
B
