Jag kom till äldreboendet Solen ( El Sol ) på eftermiddagen
den 10 december. En ren tillfällighet att det var just den dagen. Det som
föranledde mitt besök var att jag ville kolla upp några olika äldreboenden åt
en äldre släkting.
Solen låg mitt i stan. Flaggan var hissad eftersom det var
Nobeldagen. Ovanför entrén hängde en
stor sol. Ovanför stod det Solen, under solen stod det El Sol. Innanför den
välkomnande entrén stod en stor och glad vikvägg med olika sorts information. I
mitten, en bild på föreståndaren, Vera Gomez och hennes biträdande chef
Alexander Henningsson. Det fanns bilder
på all personal. Och diverse telefonnummer till personalen och till andra
myndigheter.
På ett uppslag på vikväggen stod det. DETTA ÄR HELT OK! Under fanns olika rubriker. Vi är till för de
boende. I princip all personal pratar
svenska och spanska. Vi välkomnar alla
oavsett etnisk bakgrund, tro eller sexuell
läggning. Vår huskatt heter Sessan och vill man inte ha besök
rekommenderar vi stängd dörr till rummet. Vi tar gärna emot blommor också till
gemensamma lokaler. Vår personal hjälper till med vas. Det var fullt av medelanden. Rotarys
väntjänst hade ”Öppen bar” och musik varannan månad. Det fanns matsedlar. Och
bild på ansvariga politiker inom omsorgen. Alla medelanden var på svenska och
spanska. Inte någonstans stod det var som var förbjudet!
Jag fortsatte in. I entrén hade förerståndaren sitt kontor i
ett glasbås så hon kunde se och ses från alla håll. Hon var inte där, men
Alexander som inte kände igen mig kom ut, sa Välkommen och frågade om han kunde
hjälpa till med något. Jag förklarade
mitt ärende. Efter någon minut kom en äldre dam som hette Maria. Maria skulle
visa mig runt. Välkommen till Solen, sa
Maria. All personal vi mötte, sa Välkommen
till Solen. Och presenterade sig.
Vi gick in på en boendedel. På en gammal femtiotalssoffa
tronade Sessan. Nedan för soffan hade
hon sin matskål och sitt vatten.
Väggarna var fyllda av planscher med kända spanskspråkiga resmål. Det
luktade grönsåpa. Personalen man mötte tittade en i ögonen och sa hej. Maria
förklarade mitt ärende. Här trivs man, både de som bir här och vi som jobbar
här, var en vanlig kommentar i förbifarten.
I matsalen var det festligt dukat. Inte med vitt linne eller
så, men blommiga dukar, tygservetter och plastglas avsedda för skumpa. Vi har
inte riktig champagne, ursäktade sig Alexander, men dagen till ära serveras
alls som vill ett glas mousserande och det blir vin till maten för den som
vill. I ett dagrum fanns en jättelik TV med någon musikunderhållning på
spanska. Några äldre slumrade framför TV:n och andra tittade. Varje gång en
personal kom förbi, sa de välkommen till solen.
Bienvenido!
I ett hörn av rummet satt en gammal man och spelade domino
med en ung flicka. Röda Korsets väntjänst, förklarade Maria. Vi gör allt vad vi
kan för att människor utifrån skall komma och berätta om saker och ting. Förra
veckan hade vi ett kommunalråd som var här en hel timme och berättade varför de
vänder upp och ner på staden!
Så kom de fram till en atriumgård. Full med växter och en
fontän. Vi utnyttjar säkert gården mer än halva året, förklarade Maria.
Kan jag få se på ett rum, frågade jag? Maria knackade på
närmsta dörren. Ernst Johansson, stod det på dörren. Det verkar inte vara speciellt
spanskt, undslapp det mig. Inte alls, sa Maria och skrattade. Hans dotter hade
bara hört att det vara bra på Solen. Vi har kö, fortsatte Maria. Och egentligen
tar vi främst äldre med spanskspråkig bakgrund, men det händer att någon annan
som blivit i bättre behov av boende kommer före. Och så är det ju nuförtiden.
Vi som jobbar här, sa Maria, skulle inte jobba kvar en dag längre om vi inte
kände att vi själva inte skulle kunna trivas om vi hamnade här!
I Ernst rum var det första som jag såg en vägg med gamla
fotografier av kända Jazzmusiker från USA.
Ernst nickade när vi kom in. Hur mår du, sa Maria och böjde sig mot
Ernst och gav honom en kram. Jag kom aldrig till Amerika och fick lyssna på
herrarnas på väggen, sa Ernst. Maria förklarade sitt ärende. Det var rent och snyggt. På en fåtölj låg en pläd med katthår på.
Maria såg att jag tittade. Sessan brukar ligga här ibland, sa hon. Det är ett
av hennes favoritställen. Jag har alltid
haft katt, sa Ernst. I rummet såg jag handsprit och sprayburkar mot dålig luft.
En kortvägg var gul som solen. De boende
får gärna beställa en fondvägg, sa Maria.
Hur är det att bo här, frågade jag? Nu går jag, sa Maria. Så
ni kan prata ostört. Hon stängde dörren.
Det mesta är bra, mycket bra sa Ernst. Men, sa han. En av
flickorna pratar dålig svenska, jag hör inte vad hon säger. Och så är det ibland för tjocka brödskivor.
Och kaffet kunde vara varmare. Och måste
de städa så ofta? Jag undrar hur de kan
vara så glada över att hålla på med oss skröpliga människor s Ernst. Först då
såg jag att han hade ett ben amputerat. Hur länge har du bott här, frågade jag
Ernst? I två år, sedan min hustru gick bort. Jag beklagar, sa jag. Och tackade
för pratstunden. Det är en sak till, sa
Ernst. Har jag dörren stängd kommer inte katten in och är den öppen kommer det
en tokig kärring och skall prata stupalöst.
Jag gick tillbaka till Alexander. Vera var på plats. Hon så
varmhjärtad och effektiv ut. Kunde
kanske vara drygt fyrtio år. Hinner ni med allt ni skal här, frågade jag? Ja,
för det mesta. Det handlar om ledarskap, kultur och struktur. Klagar jag,
klagar alla. Jag skulle inte tillåta att ha en enda missunnsam person här, sa
Maria. Och har någon av våra gäster något att anmärka på så uppmuntrar vi det.
Vi har månadssamtal med de boende och vi
uppmuntrar anhöriga att höra av sig.
Och jag är ute i vårdarbetet varje dag för att vara ett
föredöme. Och jag sitter här så att alla kan se mig. Boende, personal och
anhöriga. Nå, sa Vera, kunde Alexander
och Maria hjälpa dig tillrätta? Eller är det något mer du undrar?
Jag förklarade mig nöjd och gick ut från Solen och ut i
rusket Nobeldagen 2013.
Berättat för Bo Frank av en person som inte önskar uppge
sitt namn. Och jag samlar på berättelser eller hittar på egna!
Bo Frank
Växjö 20140103
